måndag 10 december 2012

- Peace, brothers and sisters . . .

Då har det delats ut igen då, Nobels politikp... - åh, ursäkta ... fredspris. Återigen ett val utifrån politik eller politisk korrekthet (pk) och inte utifrån eventuell förtjänst. EU:s tre stubbar till gubbar, Herman Van Rompuy, Martin Schulz* och José Manuel Barroso har, tillsammans med en handfull utvalda barn varit i Oslo och representerat unionens 500 miljoner medborgare, som alla delar äran av det hedervärda priset. Den kraftigt överbetalda, gravt underpresterande teknokrattrion har också klargjort att vi kan sova lugnt när åskan går då de - dessa män av järn och stål - personligen tänker se till att fixa världsfreden. Great guys, keep up the good work... 

- Ni kan räkna med vårt arbete med att kämpa för en varaktig fred, frihet och rättvisa i Europa och i världen.

... sade herrarna och lät precis som varenda en av dem som under årens lopp korats till Miss World.

Well, jag har inte för avsikt att ägna ytterligare ett inlägg åt dessa tre mjäkiga, europeiska paradskämt eller Nobelkommitténs löjliga motivering. Däremot tänkte jag nämna lite grand om vad som händer omkring ett par av fjolårets (tre) hysteriskt upphaussade fredspristagare, Liberias president Ellen Johnson Sirleaf och yemenitiskan och upprorsledaren Tawakkul Karman. Nobelkommitténs, vad de trodde, "säkra kort" efter katastrofen med valet av 2010 års fredspristagare, USA:s krigsherre Barack Obama. Ett politiskt val som Nobelkommittén fortfarande kritiseras hårt för, och troligen aldrig kommer att tillåtas begrava och låta falla i barmhärtighetens glömska. Nej, i fjol körde man med helgarderingen 1) kvinnor X) Afrika och 2) fred. Politik och pk så det bara small om det, och världen var i extas.

Extasen härrörde sig dock huvudsakligen från media, politiker och FN(-rötan) och jubelropen överröstade effektivt det liberiska folkets förvåning och ilska när den korrumperade krigshetsaren Ellen Johnson Sirleaf valdes; nepotisten som styrde och skodde sig på det utfattiga Liberia via en regering som var rena familjeföretaget. Sirleaf hade säkerställt makten över Liberia genom att placera tre av sina fyra söner på de mest strategiska statliga posterna. Robert Sirleaf (f.ö. am. medborgare) tilldelades posten som presidentens ekonomiske rådgivare samt ordförandeposten i det statliga oljebolaget NOCAL. Fumba Sirleaf är chef över den nationella säkerhetsbyrån och Charles Sirleaf är chef för Liberias centralbank. Tilläggas bör att hela familjen Sirleaf är snorrik (no shit Sherlock...), och Charles Sirleaf suspenderades i augusti i år tillfälligt från posten som riksbankschef då han inte hade lust att deklarera sina tillgångar för antikorruptionskommissionen. Charles Sirleaf anklagas för att ha utnyttjat posten som riksbankschef till att sko sig ekonomiskt. Korruptionsanklagelser står som spön i backen kring de sirleafska familjemedlemmarna, som skiter blankt i de fattiga och svältande liberierna. Madame Sirleaf tycker det är mycket läckrare att bygga ut infrastrukturen istället för att föda folket, men gissningsvis kom infrastrukturpengarna som manna från biståndshimlen.

Den fredsälskande presidenten Ellen Johnson Sirleaf lider dessutom av grav, kulturellt betingad homofobi, och har nyligen skärpt lagen som kriminaliserar homosexualitet från två års fängelse till fem år. Och det gaypar som dristar sig till äktenskap och blir påkommet har att se fram emot tio år i buren. Herr Tony Blair, nu engagerad i ett av tusentals fattigdomsprojekt i Afrika, har ängsligt bett madam presidenten att överväga en avkriminalisering av homosexualitet, men Frau Sirleaf har klargjort att hon aldrig ens kommer att överväga det med motiveringen att hon enbart bevarar landets traditionella värderingar.
 
Den som avslöjade härvan kring det liberiska familjeföretaget Sirleaf regerings AB, var 2011 års nobelpristagare nummer två, Ellen Johnson Sirleafs högra hand och tillika chef för regeringens freds- och försoningskommission, Leymah Gbowee. Hon klev av posten och lämnade regeringen med förklaringen att hennes samvete förbjöd henne att tiga om vad hon visste, och att hon ville vara en värdig fredspristagare.

Att aktivisten och upprorsledaren Tawakkul Karman är ledande inom det islamska fundamentalistpartiet Islah, nämndes naturligtvis inte i svensk media. Dock ifrågasatte många övriga länders media både irriterat och förvånat varför Karman tilldelats fredspriset och pressade Thorbjörn Jagland på en motivering. De fick den, motiveringen alltså, och undrade givetvis om karl'n var riktig i huvudet.

- Att inkludera Karman i priset är en signal att den Arabiska Våren inte kan lyckas [ i fler länder] utan att kvinnor deltar.

- Karman tillhör en muslimsk rörelse med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, vilken i Väst ses som ett hot mot demokratin. Själv tror jag inte det då jag fått många signaler om att den typen av rörelse kan vara en viktig del av lösningen.

Well, Jagland är sannerligen inte den skarpaste kniven i lådan. Men han besitter ju onekligen de lämpliga egenskaper som en nyttig idiot måste ha för att fungera tillfredsställande i sin roll.

Tre kvinnor fick dela på Nobels fredspris år 2011, och nu vet du varför det är mer eller mindre knäpptyst om dem alla tre. Annars är ju tre kvinnliga pristagare, två afrikanska och en yemenitisk, en gigantisk, historisk milstolpe i megaformat som skulle lett till minst trettio års dagligt, tröttsamt malande av media, politiker och feminister världen över.

Nu slapp vi det i alla fall, men Nobelkommittén körde sannerligen rätt i diket i år också. Slår vad om att de ändå kommer att toppa med någonting ännu värre nästa år, typ Sveriges farligaste man, Fredrik Reinfeldt, eller kanske rent av charmknutten John Kerry. Eller vad tror du?

FT 2 AB 2 3 4 SvD SR 2 3 4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar